Jag har aldrig känt mig så hjälplös och frustrerad som de här 2 senaste veckorna. Eftersom jag är en sån som vill och gör ALLT själv så har det verkligen varit prövningarnas tid. Bara att be någon annan göra mina frukost mackor har tagit emot. Jag har gråtit av frustration när jag inte kan bädda sängarna.
Igår tyckte jag att vi skulle käka en bit kött. ( mycket ovanligt förslag från mitt håll ska ni veta), min pojkvän lagade maten och allt var frid och fröjd tills jag inser att jag inte kan skära själv, varpå han skär upp min entrecote i småbitar ungefär som till ett barn. Min frustrationslampa i hjärnan började genast lysa, men jag höll igen för att vi skulle ha en trevlig middag.
Min mamma har varit hos mig och städat, lagat mat, hjälpt barnen och styrt upp i min trädgård. Så fort jag har försökt göra nåt med en hand har hon sagt, Jag gör det!, och fixat allt såklart. Och den där lilla lampan blinkar i min hjärna och jag försöker att ta det lugnt ( som jag ska) med typ angry birds på luren. Skittråkigt. Jag tycker om att greja med allt hemma.
Och jag vet att det finns dom som har det mycket värre och jobbigare än mig, hela livet, men jag kan bara utgå från hur jag känner, här och nu.
Hur som helst, har jag lärt mig att be om hjälp? nej, min hjärna säger fortfarande "KAN SJÄLV". Men jag ska ta den här tiden till mig och börja tänka om lite. Vända min frustration till något lärorikt. Man får be om hjälp och det är bra att göra det. Jag är också medveten om att jag predikar precis det här till vissa, att man ska be om hjälp, också har jag så jävla svårt med det själv... Det är väl kanske delvis min brist på att inse att jag inte måste göra allt själv som gjort att mina händer behöver opereras. Jisses.
Ja, jag måste operera den andra också, då blir det högern. Och jag är vänsterhänt, så jag har nog mer frustration, än den här gången, att se framemot. Eller inte, för nu vet jag ju hur det känns.
